Fyllemordet
Ola Knutsson
Ola var broder till Bengta Knutsdotter, min farmors farfars mors brorsdotter. Hängde Du med? Han bodde på ett torp under Felestad 13, som vid enskiftet sammanslogs med Felestad 6. Han kallas ibland snickare och ibland endast torpare. Ola var begiven på alkoholhaltiga drycker. Hans hustru Catarina, som under 17 år varit gift med Ola, berättade inför rätten, att mannen ”i lifstiden haft mycken smak för förtärandet af starka drycker och ganska ofta deraf warit öfverlastad, men att han äfven under rusigt tillstånd aldrig varit ondsint”.
Dödboken i Felestad
Följande information har jag erhållit av Bengt Nordahl i Malmö. Jag har gjort smärre förändringar och lagt till en bild.
Dråpet i Tirup 1841
Det är ganska ovanligt, att man i kyrkboken träffar på, att mord uppges som dödsorsak. I uppgifterna över ”Döde i Felestads Församling År 1841” finns emellertid följande dödsnotis:
"Död April 25. Begr. Maj 9.
Torparen Ola Knutsson, gift 43 år. Mördad och begrafen enl. Emb. skrifelse.
Domstols Embetet i Rönnebergs Härad af den 7 maj 1841".
Mordet skedde i vekligheten den 18 april. Av någon anledning skrev prästen fel datum.
Anledningen till att det dröjde tre veckor, innan han begravdes, var att urtima tinget, som sammanträdde i Glumslöv den 7 maj, först skulle avgöra, om han fick begravas i vigd jord. Rätten gav emellertid följande utslag:
"Det är fulleligen styrkt, att Ola Knutsson genom annans handåverkan ljutit döden och finner Häradsrätten fördenskull lämpligt förordna det må hans döda kropp på vanligt sätt och med Kyrkans andliga ceremonier å Kyrkogård begrafas."
Ola var broder till Bengta Knutsdotter. Han bodde på ett torp under Felestad 13, som vid enskiftet sammanslogs med Felestad 6. Han kallas ibland snickare och ibland endast torpare. Ola var begiven på alkoholhaltiga drycker. Hans hustru Catarina, som under 17 år varit gift med Ola, berättade inför rätten, att mannen ”i lifstiden haft mycken smak för förtärandet af starka drycker och ganska ofta deraf warit öfverlastad, men att han äfven under rusigt tillstånd aldrig varit ondsint”.
Ola Knutsson hade gått hemifrån vid tvåtiden på söndagseftermiddagen den 18 april. Han hade till hustrun sagt sig ha ärende till Tirup eller Tarstad för att köpa havre, och han hade, när han lämnade hemmet, medhavt en plånbok med omkring 2 riksdaler riksmynt*(se not nedan). Tydligen avsåg han bege sig till sin kusin Jöns Jönsson, som brukade de bägge gårdarna Tirup 2 och 4. Istället för inköp av havre hade de medhavda pengarna gått till inköp av brännvin. Enligt hustrun hade han tidigare under dagen förtärt två supar brännvin, och i Tirup blev det åtskilligt fler. Där träffade han de båda drängarna Måns Nilsson och Anders Bengtsson, och de hade tillsammans begivit sig till den senares bostad i drängstugan på Tirup 4.
Dit hade de anlänt vid 8-tiden på kvällen, och innan de avlägsnat sig vid 10-tiden, hade de förtärt åtskilliga supar brännvin. Inför rätten höll Måns Nilsson och Anders Bengtsson fast vid, att de råkat i gräl med Ola Knutsson, som blivit våldsam. Måns Nilsson ville påskina, att Ola hade okvädat såväl honom som Anders och sagt, att de bedragit honom vid betalningen av brännvinet. De sade att Ola slagit sig i huvudet när han ramlat, men att han sedan rest sig upp och avlägsnat sig från platsen.
De fick emellertid senare erkänna att de tillsammans dödat Ola. Tydligen hade de blivit osams om betalningen av brännvinet och råkat i slagsmål. Ett vittne hade på avstånd hört Anders Bengtsson yttra ”slå honom” och hört slag utdelas samt Olas bön att de skulle lämna honom ifred. Måns hade därvid tilldelat Ola Knutsson ett slag, så att han fallit omkull och slagit huvudet i en 'skarpkantig' sten. De hade fortsatt att slå honom, och Måns hade två gånger sparkat honom med sin järnbeslagna stövel.
Då de tyckt att Ola nästan verkade död, hade de tydligen blivit rädda och kommit på, att den enda räddningen för dem var att lägga honom i bäcken, som var belägen cirka hundra alnar från gården, så att det såg ut som om han själv gått och ramlat i. De hade därför tagit honom under vardera armen och lett honom över åkern ned mot bäcken. När de kom dit var Ola fortfarande vid liv. De hade då släppt honom så att han fallit med ansiktet ned mot bäckens bädd, och de hade kanske även tryckt ner ansiktet uti ”den med qvicksand och smuts fyllda bäcken”. Trots att det regnat ganska mycket under söndagen, så dolde vattnet under Ola Knutssons liggande ställning endast halva delen av huvudet när man fann honom påföljande dag. Det skulle alltså se ut som om Ola själv gått och ramlat i bäcken, men man hade därvid inte tänkt på, att det blivit spår i åkern, när man ledde Ola till bäcken. Spår efter tre i bredd och nära intill varandra gående personer visade tydligt att Ola inte själv förflyttat sig dit.
Det var Jöns Jönssons vallpojke som följande eftermiddag fann Ola Knutssons kropp i bäcken. Anders Bengtsson, som körde hem liket till Felestad, hade inför byåldermannen Sjunne Jönsson betygat att den avlidne varit alldeles ”öfverlastad”. Man förbrådde Anders Bengtsson för att inte hjälpt Ola hem, men Anders försvarade sig med att Ola såg ut att kunna klara sig själv.
Anders Bengtsson och Måns Nilsson dömdes först till att mista livet genom halshuggning. Hovrätten ändrade emellertid domen till 10 års straffarbete på någon kronofästning. Bägge drängarna avtjänade strafftiden på Malmö Centralfängelse. Därifrån blev de frigivna våren 1852.
Dråpet i Tirup 1841
Det är ganska ovanligt, att man i kyrkboken träffar på, att mord uppges som dödsorsak. I uppgifterna över ”Döde i Felestads Församling År 1841” finns emellertid följande dödsnotis:
"Död April 25. Begr. Maj 9.
Torparen Ola Knutsson, gift 43 år. Mördad och begrafen enl. Emb. skrifelse.
Domstols Embetet i Rönnebergs Härad af den 7 maj 1841".
Mordet skedde i vekligheten den 18 april. Av någon anledning skrev prästen fel datum.
Anledningen till att det dröjde tre veckor, innan han begravdes, var att urtima tinget, som sammanträdde i Glumslöv den 7 maj, först skulle avgöra, om han fick begravas i vigd jord. Rätten gav emellertid följande utslag:
"Det är fulleligen styrkt, att Ola Knutsson genom annans handåverkan ljutit döden och finner Häradsrätten fördenskull lämpligt förordna det må hans döda kropp på vanligt sätt och med Kyrkans andliga ceremonier å Kyrkogård begrafas."
Ola var broder till Bengta Knutsdotter. Han bodde på ett torp under Felestad 13, som vid enskiftet sammanslogs med Felestad 6. Han kallas ibland snickare och ibland endast torpare. Ola var begiven på alkoholhaltiga drycker. Hans hustru Catarina, som under 17 år varit gift med Ola, berättade inför rätten, att mannen ”i lifstiden haft mycken smak för förtärandet af starka drycker och ganska ofta deraf warit öfverlastad, men att han äfven under rusigt tillstånd aldrig varit ondsint”.
Ola Knutsson hade gått hemifrån vid tvåtiden på söndagseftermiddagen den 18 april. Han hade till hustrun sagt sig ha ärende till Tirup eller Tarstad för att köpa havre, och han hade, när han lämnade hemmet, medhavt en plånbok med omkring 2 riksdaler riksmynt*(se not nedan). Tydligen avsåg han bege sig till sin kusin Jöns Jönsson, som brukade de bägge gårdarna Tirup 2 och 4. Istället för inköp av havre hade de medhavda pengarna gått till inköp av brännvin. Enligt hustrun hade han tidigare under dagen förtärt två supar brännvin, och i Tirup blev det åtskilligt fler. Där träffade han de båda drängarna Måns Nilsson och Anders Bengtsson, och de hade tillsammans begivit sig till den senares bostad i drängstugan på Tirup 4.
Dit hade de anlänt vid 8-tiden på kvällen, och innan de avlägsnat sig vid 10-tiden, hade de förtärt åtskilliga supar brännvin. Inför rätten höll Måns Nilsson och Anders Bengtsson fast vid, att de råkat i gräl med Ola Knutsson, som blivit våldsam. Måns Nilsson ville påskina, att Ola hade okvädat såväl honom som Anders och sagt, att de bedragit honom vid betalningen av brännvinet. De sade att Ola slagit sig i huvudet när han ramlat, men att han sedan rest sig upp och avlägsnat sig från platsen.
De fick emellertid senare erkänna att de tillsammans dödat Ola. Tydligen hade de blivit osams om betalningen av brännvinet och råkat i slagsmål. Ett vittne hade på avstånd hört Anders Bengtsson yttra ”slå honom” och hört slag utdelas samt Olas bön att de skulle lämna honom ifred. Måns hade därvid tilldelat Ola Knutsson ett slag, så att han fallit omkull och slagit huvudet i en 'skarpkantig' sten. De hade fortsatt att slå honom, och Måns hade två gånger sparkat honom med sin järnbeslagna stövel.
Då de tyckt att Ola nästan verkade död, hade de tydligen blivit rädda och kommit på, att den enda räddningen för dem var att lägga honom i bäcken, som var belägen cirka hundra alnar från gården, så att det såg ut som om han själv gått och ramlat i. De hade därför tagit honom under vardera armen och lett honom över åkern ned mot bäcken. När de kom dit var Ola fortfarande vid liv. De hade då släppt honom så att han fallit med ansiktet ned mot bäckens bädd, och de hade kanske även tryckt ner ansiktet uti ”den med qvicksand och smuts fyllda bäcken”. Trots att det regnat ganska mycket under söndagen, så dolde vattnet under Ola Knutssons liggande ställning endast halva delen av huvudet när man fann honom påföljande dag. Det skulle alltså se ut som om Ola själv gått och ramlat i bäcken, men man hade därvid inte tänkt på, att det blivit spår i åkern, när man ledde Ola till bäcken. Spår efter tre i bredd och nära intill varandra gående personer visade tydligt att Ola inte själv förflyttat sig dit.
Det var Jöns Jönssons vallpojke som följande eftermiddag fann Ola Knutssons kropp i bäcken. Anders Bengtsson, som körde hem liket till Felestad, hade inför byåldermannen Sjunne Jönsson betygat att den avlidne varit alldeles ”öfverlastad”. Man förbrådde Anders Bengtsson för att inte hjälpt Ola hem, men Anders försvarade sig med att Ola såg ut att kunna klara sig själv.
Anders Bengtsson och Måns Nilsson dömdes först till att mista livet genom halshuggning. Hovrätten ändrade emellertid domen till 10 års straffarbete på någon kronofästning. Bägge drängarna avtjänade strafftiden på Malmö Centralfängelse. Därifrån blev de frigivna våren 1852.