Domstolsprotokoll
Sidan 1 i orginalboken
Malmöhus län ink. den 17 maj 1827. Herr hovrättsrådet och riddaren Bergenmuta Herrar assessorn Wallerström, Zviding, Hessle Häradshövdingen Hedenstierna Majt:s och rikets hovrätt över Skåne och Blekinge utslag, angående häktade förre åboen Pehr Andersson och hans broder Nils Andersson Turban från Åsum, vilka förut en gång straffade för stöld, blivit av länsmannen vik kronofogden Areskuog ställda under åtal vid Ljunits häradsrätt, för det de om aftonen den 24:de sistlidna december skola, efter förövat inbrott hos undantagsmannen Jöns Andersson i Warmlösa och hans hustru Boel Jönsdotter dels stulit och dels med fullt våld genom rån bemäktat sig åtskilligt av deras egendom, samt därefter under påföljda natten begått inbrottsstöld hos husmannen Ola Jönsson i Norra Willie, uti vilket mål, sedan detsamma, för ernående av behörig fullständighet i vissa delar av rannsakningen, blivit ifrån Kungl. hovrätten återförvist, häradsrätten för slutligt utslag den 7:de nästlidna maj, sig utlåtit och ansett tilltalade Pehr Andersson och Turban genom egna bekännelser i förening med inlupna omständigheter, vara övertygande, att sistlidna julafton omkring klockan 10 eftermiddagen hava genom inbrott uti Jöns Anderssons hus, ifrån honom stulit kopparkärl, värderade till 7 riksdaler och 40 skilling, och därefter med berått uppsåt, begått rån samtidigt att dem misshandlade och bundit Jöns Andersson och hans hustru och och därpå bemäktat en dem tillhörig flaska av slipat glas, jämte tre kvarter brännvin, i värde till 1 riksdaler, 34 skilling samt sedermera andra natten förövat inbrottsstöld hos Ola Jönsson i Norra Willie, från vilken de tillgripit varor för 47 riksdaler 4 skilling, 6 rundstycken banko, vadan häradsrätten, med åberopende av 20 kap,9 6 och 67 kap 1 § missgärningsbalken, dömt Pehr Andersson och Turban att, för sålunda utövat rån jämte andra resan stöld och inbrott, mista livet genom halshuggning: dock är, jämta 25 kap 5 § rättegångsbalken, häradsrättens utslag underställda Kungl hovrättens prövning, och hava Pehr Andersson och Turban, uti en av Konungens befallningshavare i Malmöhus län insänd skrift sökt mildring i den ådömda bestraffningen, givit i Kristianstad den 31/29 maj 1827 Kungl. hovrätten som granskat vad handlingarna i målet innehålla, här därvid inhämtat, att målsägarna Jöns Andersspn under rannsakningen, angående åtalade rånet angivit en sådan berättelse, att sedan Jöns Andersson och hans hustru Boel Jönsdotter om aftonen den 24:de sistlidna december lagt sig att vila, hade, klockan något efter 10, från förstugan hört buller, i anledning härav Boel Jönsdotter uppstigit och öppnt dörren till förstugan, dit två främmande karlar redan inträngt, fastän yttre dörren varit tillsluten med regel eller haspa, och varifrån dessa personer, efter att, på Boel Jönsdotters fråga huru de inkommit, hava yttrat, vi komma alltid in, genast inträtt i stugan, där de med hugg och slag, än gemensamt, än åter var för sig anfallit Jöns Andersson och Boel Jönsdotter, som de tillika hotat mörda, och vilket Jöns Andersson även befarat skulle inträffa emedan den ena karlen varit försedd med kniv och därmed emot Jöns Andersson riktat flera stygn som likväl icke sårat honom utan istället träffat väggen varelst märken därav sedermera funnits, och efter det Jöns Andersson sålunda kämpat någon stund emot en av våldsverkarna sade den andre, som emellertid anfallit Boel Jönsdotter, begärt undsättning av sin kamrat, då förklarade, att kärringen vara värre än gubben, därpå Jöns Andersson redan utmattad och svag, några ögonblick blivit lämnad ifred, men snart åter överfallits av den ena karlen, vilken då med en träsko slagit honom på flera ställen av kroppen, varefter Jöns Andersson enär han icke vidare hört av sin hustru, den han således förmodade redan vara död, själv upphört att göra motstånd och låtsats vara sanslös, då en av våldsverkarna, förmodligen för att undersöka om Jöns Andersson andades, lyssnat vid hans mun, och trampat honom på bröstet, samt slutligen med ett strumpeband hårt bundit hans händer och med biträde av den andre karlen, kastat Jöns Andersson ovanpå Boel Jönsdotter, som på lika sätt bunden, förut legat i sängen där de sedermera blivit höljda och överhopade med sängkläder. Men strax därpå, eller ungefärligen en timme efter våldverkarnas inträde i huset, hade dock därefter av fruktan för folk, dom, på budning av Jöns Anderssons tjänsteflicka Sissa Larsdotter, i detsamma läras nalkas fönstret, hastigt avlägsnat sig därifrån, utan att de hunnit tillgripa annat än en i stugan framställd flaska brännvin, och hade Jöns Andersson och Boel Jönsdotter sedermera själva lyckats att upplösa de på dem tillknutna banden, samt sedan någorlunda kommit sig för då deras tjänstepiga jämte av henne tillkallade personer anlänt till stället. Med lämnat vittnesord åt dennes Jöns Anderssons uppgifter, har Boel Jönsdotter dessutom i avseende på det vid angivna tillfället emot henne utövade våld, meddelat den beskrivning att, efter det hon öppnat förstugudörren och vålsverkarna inrusat emot Jöns Andersson, under yttrande, ligger du här din tusande djävul, nu ska du dö, hade den ena av dem med en träsko slagit Boel Jönsdotter i huvudet, så att hon svimmat,och då hon, efter återvunnen sansning, sökt närma sig intill Jöns Andersson, som emellertid anfallits av båda karlarna, hade en av dessa yttrat att Boel Jönsdotter skulle strypas och den andre därpå fattat henne vid strupen samt kastat henne framstupa i sängen och där hållit henne med ansiktet under sängkläderna. Men som Boel Jönsdotter därvid strävat emot sade den av vilka hon kvarhölls, tillfrågat sin kamrat om han ej snart hunnit binda gubben så att de kunde hjälpas åt att bliva Boel Jönsdotter överlägsen, därpå hon av båda karlarna bundits samt tillika med mannen blivit kastad uti sängen och överhopad med sängkläder, utan att Boel Jönsdotter under hela uppträdet hunnit fästa så noga uppmärksamhet i våldsverkarnas utseende, att hon sedermera kunnat urskilja vilkendera av dem, Turban eller Pehr Andersson, som särskilt misshandlat henne eller Jöns Andersson synes mot denne sistnämnda sagt sig hava vid bestämt iakttagit att den av karlarna, som emot honom förfarit vålsammats hade varit skallig i huvudet, vilket, enligt vad häradsrätten i dess protokoll anmärkt, inträffade med Pehr Andersson, den Jöns Andersson således trott sig hava igenkänt, ävensom han förmodat det hava varit Turban, som bundit honom med de av Pehr Andersson erhållna strumpebanden, dem Jöns Andersson sedermera inför domstolen uppvisat, jämta den av honom vid råntillfället nyttjande skjorta, vilken funnits mycket blodig och söndersliten, varmedelst det jämväl i häradsrättens protokoll för den 15:de sistlidna januari anmärkt att Jöns Andersson då haft en blånad efter slag över pannan och flera sådana på bröstet, samt en större åkomma på smalbenet. |
Vad som i målet först hållen undersökning kan anklagade Nils Andersson Turban angående sin delaktighet i åklagande rånet angivit sin bekännelse i att han och Pehr Andersson sistlidna julafton begivit sig till Warmlösa och sedan tiden blivit tjänlig därtill, först genom inbrott i Jöns Anderssons kök, stulit en del kopparkärl, samt sedermera genom den löst haspade förstugudörren, som av Pehr Andersson öppnats, ånyo ingått i huset, varefter Pehr Andersson, försedd med kniv skall misshandlat Jöns Andersson och hans hustru, varvid dock Turban icke beträtt annorledes än han fattat hustrun om livet och hållit henne, men som Turban och Pehr Andersson efter någon stund vistandet i huset och sedan de väl hunnit bliva målsägarna överlägsna, förnummit att folk från grannskapet nalkades, hade de genast skyndat från stället, utan att Turban där tillägnat sig något, eller varseblivit att Pehr Andersson innehade den av honom tillgripna brännvinsflaskan förrän de kommit ett stycke på vägen till Norra Willie, varest de sedermera hos Ola Jönsson fortsatt angivna inbrottsstölder, och ehuru även Pehr Andersson i början av rannsakningen sökt förneka att annan brottslighet, än att han vid råntillfället hållit vakt utanför Jöns Anderssons hus, har dock Pehr Andersson därvid måste erkänna att han, med de inför domstolen uppgivna strumpebanden bundit Jöns Andersson och genom våldsam behandling föreorsakat honom blodutgjutelse, utan att likväl hava emot honom nyttjat kniv, likasom Pehr Andersson medgivit att han vid bortgåendet tillgripit och fört med sig ovannämnda brännvinsflaska, varjämte Pehr Andersson vid de efter målets återförvisning hållet förhör vidare uppgivit, att han utav häradsnattmannen Bolvig, som tillika med honom kort före jultiden nästlidet år hållits häktade i samma rum å Malmöhus fängelse, vunnit den underrättelse, att Jöns Andersson och Boel Jönsdotter, vars hemvist Bolvig även till läget utmärkt, skulle äga mycket penningar, samt vara åldersstigna och hade ett inskränkt hushåll, att Pehr Andersson i följd av den sålunda erhållna anvisningen och efter samråd med Turban, fattat beslut att hemsöka Jöns Andersson i vilket ändamål de därefter julaftonen begivit sig till Warmlösa, där de uppgivit sig underdölja i närheten av Jöns Anderssons hemvist tills klockan 10 om aftonen, då, sedan Pehr Andersson med en sticka upptagit haspen på förstugudörren och jämte Turban inkommit i huset, båda skola var för sig hava bundit en av målsägarna och därvid begagnat de Pehr Andersson tillhöriga strumpebanden, utan att Pehr Andersson vid tillfället annorledes skall misshandlat varken Jöns Andersson eller Boel Jönsdotter, vardan han således återkallat sin å sistnämnda omständighet först avgiven bekännelse. Men däremot har Turban, även vid rannsakningens fullföljd, fortfarit i uppgiften att han under uppträdet i Jöns Anderssons hus allenast fasthållit Boel Jönsdotter om livet, intill dess Pehr Andersson, då han hunnit bliva Jöns Andersson överlägsen, omsider kommit Turban till hjälp och därvid bundit Boel Jönsdotter. I bland de i målet hörda vitnena hava nedan nämnda personer, i fråga om omtalade rånet och därmed förenade omständigheter intygat: Åboen Sven Olsson i Warmlösa att han vid midnatt emellan den 24:de och 25:te sistlidna december blivit underrättad om det å målsägarna förövade våld och därför om natten begivit sig till deras hemvist, där han funnit Jöns Andersson blodig och slagen, samt Boel Jönsdotter svullen om halsen, jämta det de båda syntes har varit bundna över händerna och märken efter knivstygn funnits i väggen utmed Jöns Anderssons sängställe, och när vittnet om juldagsmorgonen, påkallade, åter infunnit sig i Jöns Anderssons hus, under det kronolänsman Areskoug där hållet undersökning angående åtalade rånet, hade Jöns Andersson haft åtskilliga åkommer i ansiktet, samt på armarna, bröstet och ena benet, ävensom Boel Jönsdotter då varit mycket sjuk, Åboen Anders Olsson i Tillstorp samt drängarna Jöns Mårtensson och Nils Rasmusson i Warmlösa, att detsamma som Sven Olssons berättelser innehåller angående målsägarna hela gentagit sistlidna julaftonsmorgon åboen Per Nilsson och Nils Persson i Warmlösa att då de om natten, efter det rånet förövats, besökt Jöns Andersson, hade både han och hustrun funnits vara svårt misshandlade,samt skåror och hugg, såsom av knivsudd, syntes på väggen utmed huvudgärden av sängen, ävensom Jöns Anderssons händer haft märken som utvisar att de varit hårt bundna, varförutan hans vid tillfället nyttjade skjorta, då den i vittnets närvaro avtogs befunnits i sådant skick, som då den sedermera för domstolen uppvists, och hade Per Nilsson dessjämte märkt att Boel Jönsdotter haft svullnad om kring halsen. Husmannen Ola Sjöbäck i Warmlösa att anklagade Turban sistlidna julafton klockan omkring 4 eftermiddagen kommit hem till vittnet och jämte det han sökt underrättelse om sin släkting som skulle heta Jöns Nilsson och vara boende i Warmlösa, tillika efterfrågat målsägaren Jöns Andersson, vilka han benämt för lanthushållaren och som, efter vad Turban sagt sig hava av andra hört, skulle vara en behållen man, men sedan vittnet meddelat det besked att någon med namnet Jöns Nilsson icke funnits byn, hade Turban avlägsnat sig. Soldaten Gustav Magnusson i Wälahuset att han sistlidna julafton fått besök av tilltalade Turban och Per Andersson, vilka de haft med sig, några vävräcken, en brödkaka och ett ankare brännvin, samt en flaska, den Pehr Andersson inne hos vittnet, fyllt med brännvin, varjämte vittnet sett, att Pehr Andersson vid ena sidan inom byxlinningen burit en kniv med bladet bart uppstämde, och om sådan därav föreställt Pehr Andersson, som, under förklarande att han alltid plägade bära den på sådant sätt, övertäckt med tröjskörtet. Samt husmannen Sven Larsson från Skoghult att Turban och Pehr Andersson före dagningen sistlidna juldagsmorgon infunnit sig hos vittnet och någon stund där upphållit sig, samt vid bortgåendet fört med sig några vävräcken, ett bröd och ett ankare med brännvin, vilka saker de emellertid haft stående utanför vittnets hus. I övrigt har Jöns Andersson tjänstepiga Sissa Larsdotter, under ed hörd, meddelat den upplysning, att hon som vid ifrågavarande tillfälle legat i nästa rum intill det, varelst hennes husbondefolk vilade, blivit uppväckt därav att Jöns Andersson med häftighet ropat hennes namn, då i detsamma några främmand yttrat ”tag hit kniven, skär halsen av honom” och som Sissa Larsdotter därav slutat till vad som var av färde, hade hon genom fönstret skyndsamt uti byen och tillkallat folk, som dock ej anlänt till stället förrän sedan vålsverkarna redan lämnat Jöns Andersson och Boel Jönsdotter, vilka emellertid skola blivit bundna och illa behandlade. Kungl. Hovrätten som övervägt vad i ovanmärkta avseende framkommit och rannsakningshandlingarna i övrigt innehålla och jämte det Kungl. Majt låtes bero vid hovrättens utlåtande angående åtalet mot Turban och Pehr Andersson för andra resans stöld, lämnar Kungl. Hovrätten bemäkte genom deras inför häradsrätten angivna samt jämväl i den till Kungl. Hovrätten avlämnade överåterropande skrift, vidhållna bekännelser, som av vittnesmålen och andra omständigheter vunnit styrka, blivit lagligen övertygade att vid åtalade tillfället, sent på aftonen den 24:de sistlidna december, hava trängt sig in uti Jöns Andersson och Boel Jönsdotters hus samt emot dessa utövat sådan våldsamhet, att de därigenom blivit utan stånd att sig själva eller sin egendom vidare försvara, och därefter å huset tillgripa varor för i riksdaler 34 skilling banko har Kungl. Hovrätten i förmåga av 20 kap. 9 § misshandlingsbalken prövade rättvist, det, skola Turban och Pehr Andersson, för sålunda utövat rån, genom halshuggning mista livet. Jämlikt 29 punkten i Kungl. förklaringen den 23:dje mars 1807 varder dock Kungl. Hovrättens utslag i underdånigt hemställt till Kungl. Majt:s nådiga prövning, och skall ett exemplar av utslaget sändas till Konungens befallningshavare i Malmöhus län, för att verderbörande kungöras. Om häktade Turban och Pehr Andersson vilja söka ändring i detta utslag, äga de att senast 45 dagar från därav erhållen del, till Konungens bemälde befallningshavare inkomma sina, till Kungl. Majt ställde, underdånigt besvär eller böneskrifter, dem Konungens befattningshavare har att, jämte bevis om tiden då utslaget blivit Turban och Pehr Andersson kungjort, ofördröjligen till Kungl. Majt förut revisionsexpedition insända, och bör Konungens befattningshavare tillse, att Turban och Pehr Andersson icke sakna erforderligt biträde till besvären eller böneskriftsförfattandet. G A Bergencrutz Gust. Ad. Wetterström P Zviding Chr. Hessle J A Hedenstierna J P Weidling |