Hustrumordet
Gertrud Rasmusdotter och Årad Wifvesson
Detta är historien om min farmors farfars mors svägerskas farfars bror (hänger Du med) Årad Wifvesson i Felestads socken i Malmöhus län. Man skulle också kunna kalla hitorien "där spriten går in, går vettet ut".
Grunden för denna händelse har jag fått av Bengt Nordahl i Malmö. Informationen är mestadels hämtad ur domstolsprotokoll. Jag har modifierat/förkortat den något utan att förändra sakinnehållet. Domstolsprotokollet i original är 50 sidor delvis svårläst text.
Gertrud Rasmusdotter föddes i Trollenäs 1699. Hon var gift i sitt andra äktenskap med Årad Wifvesson som föddes i Felestad 1711. Äktenskapet stod cirka 1734. Efter vigseln övertog Årad rusthållet där Gertrud bodde.
Grunden för denna händelse har jag fått av Bengt Nordahl i Malmö. Informationen är mestadels hämtad ur domstolsprotokoll. Jag har modifierat/förkortat den något utan att förändra sakinnehållet. Domstolsprotokollet i original är 50 sidor delvis svårläst text.
Gertrud Rasmusdotter föddes i Trollenäs 1699. Hon var gift i sitt andra äktenskap med Årad Wifvesson som föddes i Felestad 1711. Äktenskapet stod cirka 1734. Efter vigseln övertog Årad rusthållet där Gertrud bodde.
Årad Wifvesson figurerar redan i unga år i domböckerna. Efter gudstjänsten på pingstdagen 1730, hade han och några vänner druckit, och Årad dessutom personligen sålt öl. Ynglingarna blev dömda efter förordningen om sabbatsbrott.
Hustrumordet 1745
Kanske var de första åren av makarnas 10-åriga äktenskap ganska lyckliga. En som känt Årad sedan 1734, då han gifte sig med änkan Gertrud Rasmusdotter och för första gången blev rusthållare, berättade vid rättegången efter mordet, att ända till år 1739 hade han varit en sedlig, arbetsam och förnuftig man. Samtidigt omvittnade socknens kyrkoherde, att ”Årad på några åhr warit så begifwen på öhl och brännewin, så at han esomoftast warit af drycker och fylleri öfwerlastad, och när han warit drucken burit sig åt som en toket och galen menniskja, warit storthalig och swinaktigt slagit sin hustru men warit beskjedlig och wettig nog när han warit nöckter”. Kyrkoherden framhöll också, att Årad på några års tid inte tagit nattvarden och att han sällan eller aldrig gått i kyrkan.
Pigan Karna på gården vittnade, att Årad ibland slagit hustrun så illa att hon svimmat. Hon hade då fått ligga några dagar till sängs. Det hade även hänt att hustrun fått ligga ute i byn om nätterna. Årad hade tydligen fattat hat och misstankar mot sin hustru, och flera vittnen hade hört hur Årad beskyllt sin fru för att vara orsak till hans olycka, men han hade aldrig kunnat förklara vad han menade med det.
Regemnetsfältskären Gabriel Heusler (som tillika var gästgivare i Annelöv) hade några år tidigare varit kallad att hjälpa Årad i hans sjukdom. Han hade då funnit honom behäftad med stark melankoli och slagit åder på honom. (Dåtidens rehab, min kommentar). Fältskären framhöll, att ”en människa, som är af en stark mjältsjuka betagen, kan då han är begifwen på fylleri aldeles förfalla uti ursinnighet och rastlöshet och bör ifrån liderligt wäsende, fylleri och dryckenskap sig afhålla”.
Årad uppges sällan ha befattat sig med sitt hus. Det var tydligen hustrun, som fick styra och bestämma vad tjänstefolket skulle göra. Om morgonen den 28 augusti 1745 hade äldste drängen Per, som tjänat på gården under ett par års tid, först gått ut på logen för att tröska. Efter frukost hade han emellertid av matmor blivit tillsagd att tillsammans med den yngre drängen Ola, samt Årads styvdotter Hanna gå ut på åkern för att räfsa. Pigan Karna hade sedan anslutit sig till dem. De blev så småningom avbrutna av Årads 9-årige son Wive, som kom springande och berättade, att hans far slagit modern.
Vad hände då, denna ödesdigra morgon? Ingen visste säkert om Årad druckit något brännvin denna morgon, men tydligen var han på dåligt humör. Bråket tycks ha börjat efter att hustrun varit ute och mjölkat fåren. När hon kom in igen, ville Årad ha fårmjölken, medan hustrun ville behålla den till tjänstefolket. Han tog då tag i kruset, som gick sönder, varvid all mjölken spilldes ut. Han blev arg. Årad hade sedan velat ha tobak och skickade sin son Wive till byn för att köpa det. Han kom emellertid tillbaka med oförrättat ärende.
Efter att pigan Karna hade gett sig iväg till de andra på åkern, hade Årad kört ut sonen Wive. När hustrun gick ut på gården för att hämta spånor att lägga under grytan, följde Årad efter henne och slog henne först ett slag med handen över örat, så att hon föll omkull och kluten föll av henne. Han hade sedan tagit en stör och slagit henne ”grufveligt”.
När Årad såg sonen Wive stå vid ena hörnet av ladan och iaktta vad som hände, tog han sin medvetslösa hustru och bar in henne och lade henne i sängen. Gossen hade då sprungit efter sin farbror Jöns Wifvesson, som var nämndeman och bodde på släktgården Felestad nummer 6. När Jöns kom hade Årad lagt en dyna över henne och en klut över ansiktet och sagt att hon nog skulle kvickna till igen.
På uppdrag av Jöns Wifvesson hade drängen Per hämtat regementsfältskären Gabriel Heusler. Denne anlände till gården vid midnatt, och när han undersökte Gertrud förstod han, att livet inte gick att rädda, och han hade endast förbundit hennes sår, det bästa han kunde. Gertrud avled den följande dagens eftermiddag. Efter hennes död hade fältskären besiktigat hennes skador och sår.
Samma dag blev Årad förd till Landskrona fästning.
Redan måndagen den 2 september samlades Rönneberga häradsrätt till urtima ting i Felestad, där ting lär ha hållits en gång tidigare. Efter två rättegångsdagar dömdes Årad Wifvesson för det begångna brottet att mista höger hand, halshuggas och steglas. Enligt Wikipedia betyder stegla:
”med betydelsen att spika fast en avrättad persons kropp eller huvud och eventuellt högra hand på en påle i förnedrande och avskräckande syfte. Stegling var vanlig i Sverige under medeltiden och framåt, bland annat som straff för upprorsmän som till exempel snapphanar.
Stegling förbjöds i Sverige 1841 samtidigt med alla andra så kallade skärpta dödsstraff, men förekom till skillnad från exempelvis rådbråkning några decennier in på 1800-talet. Juristen Knut Olivercrona berättar i sin bok Om dödsstraffet att han fick sin övertygelse om dödsstraffets förkastlighet efter att i barndomen på 1830-talet ha sett en avrättningsplats, där steglade kroppar och kroppsdelar lämnats kvar till allmänhetens åskådande.”
Den 5 november bekräftade Göta hovrätt domen för Årad, halshuggning och stegling. Eftersom det under rannsakningen inte förmärkts någon brist på förståndet hos Årad, som redeligen svarat på ställda frågor, fann hovrätten det rättvist att i så måtto gilla tingsrättens dom, att han skulle ”sig sielf till wälförtient straff och androm wanartigom till skräck och warning, lif mista, halshuggas och på det sättet steglas att hufwudet sättes på påhle och den öfriga kroppen på ett stegel”.
I ett kungligt brev till ”Amiralen, Landshöfdingen och Öfvercommendanten Wälborne Baron Carl Georg Sjöblad” begärdes, att utslaget skulle befordras till behörig verkställighet. Samtidigt framhölls, att Årad Wifvarsson skulle lämnas tillräcklig tid att bli undervisad i sin kristendom av någon skicklig präst, till vilken Årad själv kunde äga bästa förtroende.
Den 20 januari 1746 beviljades Årad Wifvesson på begäran av prästerskapet i Landskrona ytterligare en månads uppskov med avrättningen. När den beviljade månaden hade förflutit fastslogs datum för avrättningen. Denna skulle ske den 5 mars, till vilket datum skarprättaren i Malmö skulle infinna sig vid avrättningsplatsen i Annelöv. Dit fördes Årad från häktet i Landskrona och avrättningen ägde rum, efter sedvanlig gudstjänst och nattvard, ca 150 m från Annelövs gästgivaregård.
Sedan bilan fallit kördes huvudet ner på en påle och kroppen sattes upp på ett stegel. ”Där fick han hänga, tills benen var rena och avplockade av rovfåglar, så det var hemskt att se vid vägen”, berättar en gammal man, vars far varit med och stått spetsgård vid en avrättning. (Erik Forslids minnesskrift: Om tingsställen, tingshus och häradshövdingar i Rönnebergs, Onsjö och Harjagers härader).
Den 10 mars rapporterades till hovrätten att dess dom "öfwer Rusthållaren Årad Wifwesson d 5 huius behörigen är blifwen wärkstält”.
Skarprättaren hade gjort sitt värv och kunde återvända till Malmö. Enligt en bödelstaxa från 1736 var förtjänsten för ”halshuggande och steglande på en eller flera pålar 10 daler”. Därtill kom skjuts efter häst.
Det måste varit en hemsk syn för Årads bröder Jöns och Per att se sin brors steglade kropp på avrättningsplatsen. På inrådan av sina vänner beslöt därför Jöns och Per Wifversson att låta hämta broderns kropp och gräva ner den på Felestads kyrkogård. Under de mörka timmarna natten till den 5 april 1746 for Jöns tillsammans med ett par drängar och husmannen Arvid Svensson till Annelöv, där man tog ner Årad och slog sönder steglarna. Man lade liket i medhavd kista som Arvid hade tillverkat. Efter att ha forslat kistan den knappt en mil långa vägen till Felestad, gravsatte man hustrudräparen i en av drängen Mårten Svensson tidigare iordningställd grav.
Tilltaget var olagligt och uppdagades naturligtvis. De inblandade blev dömda av tingsrätten till olika stränga straff såsom 10 dagars fängelse på bröd och vatten, spöstraff och böter. Domen togs upp i hovrätten, eftersom man hade svårt att avgöra under vilket lagutrymme brottet skulle behandlas. Hovrätten mildrade domen för att par av de inblandade.
Hustrumordet 1745
Kanske var de första åren av makarnas 10-åriga äktenskap ganska lyckliga. En som känt Årad sedan 1734, då han gifte sig med änkan Gertrud Rasmusdotter och för första gången blev rusthållare, berättade vid rättegången efter mordet, att ända till år 1739 hade han varit en sedlig, arbetsam och förnuftig man. Samtidigt omvittnade socknens kyrkoherde, att ”Årad på några åhr warit så begifwen på öhl och brännewin, så at han esomoftast warit af drycker och fylleri öfwerlastad, och när han warit drucken burit sig åt som en toket och galen menniskja, warit storthalig och swinaktigt slagit sin hustru men warit beskjedlig och wettig nog när han warit nöckter”. Kyrkoherden framhöll också, att Årad på några års tid inte tagit nattvarden och att han sällan eller aldrig gått i kyrkan.
Pigan Karna på gården vittnade, att Årad ibland slagit hustrun så illa att hon svimmat. Hon hade då fått ligga några dagar till sängs. Det hade även hänt att hustrun fått ligga ute i byn om nätterna. Årad hade tydligen fattat hat och misstankar mot sin hustru, och flera vittnen hade hört hur Årad beskyllt sin fru för att vara orsak till hans olycka, men han hade aldrig kunnat förklara vad han menade med det.
Regemnetsfältskären Gabriel Heusler (som tillika var gästgivare i Annelöv) hade några år tidigare varit kallad att hjälpa Årad i hans sjukdom. Han hade då funnit honom behäftad med stark melankoli och slagit åder på honom. (Dåtidens rehab, min kommentar). Fältskären framhöll, att ”en människa, som är af en stark mjältsjuka betagen, kan då han är begifwen på fylleri aldeles förfalla uti ursinnighet och rastlöshet och bör ifrån liderligt wäsende, fylleri och dryckenskap sig afhålla”.
Årad uppges sällan ha befattat sig med sitt hus. Det var tydligen hustrun, som fick styra och bestämma vad tjänstefolket skulle göra. Om morgonen den 28 augusti 1745 hade äldste drängen Per, som tjänat på gården under ett par års tid, först gått ut på logen för att tröska. Efter frukost hade han emellertid av matmor blivit tillsagd att tillsammans med den yngre drängen Ola, samt Årads styvdotter Hanna gå ut på åkern för att räfsa. Pigan Karna hade sedan anslutit sig till dem. De blev så småningom avbrutna av Årads 9-årige son Wive, som kom springande och berättade, att hans far slagit modern.
Vad hände då, denna ödesdigra morgon? Ingen visste säkert om Årad druckit något brännvin denna morgon, men tydligen var han på dåligt humör. Bråket tycks ha börjat efter att hustrun varit ute och mjölkat fåren. När hon kom in igen, ville Årad ha fårmjölken, medan hustrun ville behålla den till tjänstefolket. Han tog då tag i kruset, som gick sönder, varvid all mjölken spilldes ut. Han blev arg. Årad hade sedan velat ha tobak och skickade sin son Wive till byn för att köpa det. Han kom emellertid tillbaka med oförrättat ärende.
Efter att pigan Karna hade gett sig iväg till de andra på åkern, hade Årad kört ut sonen Wive. När hustrun gick ut på gården för att hämta spånor att lägga under grytan, följde Årad efter henne och slog henne först ett slag med handen över örat, så att hon föll omkull och kluten föll av henne. Han hade sedan tagit en stör och slagit henne ”grufveligt”.
När Årad såg sonen Wive stå vid ena hörnet av ladan och iaktta vad som hände, tog han sin medvetslösa hustru och bar in henne och lade henne i sängen. Gossen hade då sprungit efter sin farbror Jöns Wifvesson, som var nämndeman och bodde på släktgården Felestad nummer 6. När Jöns kom hade Årad lagt en dyna över henne och en klut över ansiktet och sagt att hon nog skulle kvickna till igen.
På uppdrag av Jöns Wifvesson hade drängen Per hämtat regementsfältskären Gabriel Heusler. Denne anlände till gården vid midnatt, och när han undersökte Gertrud förstod han, att livet inte gick att rädda, och han hade endast förbundit hennes sår, det bästa han kunde. Gertrud avled den följande dagens eftermiddag. Efter hennes död hade fältskären besiktigat hennes skador och sår.
Samma dag blev Årad förd till Landskrona fästning.
Redan måndagen den 2 september samlades Rönneberga häradsrätt till urtima ting i Felestad, där ting lär ha hållits en gång tidigare. Efter två rättegångsdagar dömdes Årad Wifvesson för det begångna brottet att mista höger hand, halshuggas och steglas. Enligt Wikipedia betyder stegla:
”med betydelsen att spika fast en avrättad persons kropp eller huvud och eventuellt högra hand på en påle i förnedrande och avskräckande syfte. Stegling var vanlig i Sverige under medeltiden och framåt, bland annat som straff för upprorsmän som till exempel snapphanar.
Stegling förbjöds i Sverige 1841 samtidigt med alla andra så kallade skärpta dödsstraff, men förekom till skillnad från exempelvis rådbråkning några decennier in på 1800-talet. Juristen Knut Olivercrona berättar i sin bok Om dödsstraffet att han fick sin övertygelse om dödsstraffets förkastlighet efter att i barndomen på 1830-talet ha sett en avrättningsplats, där steglade kroppar och kroppsdelar lämnats kvar till allmänhetens åskådande.”
Den 5 november bekräftade Göta hovrätt domen för Årad, halshuggning och stegling. Eftersom det under rannsakningen inte förmärkts någon brist på förståndet hos Årad, som redeligen svarat på ställda frågor, fann hovrätten det rättvist att i så måtto gilla tingsrättens dom, att han skulle ”sig sielf till wälförtient straff och androm wanartigom till skräck och warning, lif mista, halshuggas och på det sättet steglas att hufwudet sättes på påhle och den öfriga kroppen på ett stegel”.
I ett kungligt brev till ”Amiralen, Landshöfdingen och Öfvercommendanten Wälborne Baron Carl Georg Sjöblad” begärdes, att utslaget skulle befordras till behörig verkställighet. Samtidigt framhölls, att Årad Wifvarsson skulle lämnas tillräcklig tid att bli undervisad i sin kristendom av någon skicklig präst, till vilken Årad själv kunde äga bästa förtroende.
Den 20 januari 1746 beviljades Årad Wifvesson på begäran av prästerskapet i Landskrona ytterligare en månads uppskov med avrättningen. När den beviljade månaden hade förflutit fastslogs datum för avrättningen. Denna skulle ske den 5 mars, till vilket datum skarprättaren i Malmö skulle infinna sig vid avrättningsplatsen i Annelöv. Dit fördes Årad från häktet i Landskrona och avrättningen ägde rum, efter sedvanlig gudstjänst och nattvard, ca 150 m från Annelövs gästgivaregård.
Sedan bilan fallit kördes huvudet ner på en påle och kroppen sattes upp på ett stegel. ”Där fick han hänga, tills benen var rena och avplockade av rovfåglar, så det var hemskt att se vid vägen”, berättar en gammal man, vars far varit med och stått spetsgård vid en avrättning. (Erik Forslids minnesskrift: Om tingsställen, tingshus och häradshövdingar i Rönnebergs, Onsjö och Harjagers härader).
Den 10 mars rapporterades till hovrätten att dess dom "öfwer Rusthållaren Årad Wifwesson d 5 huius behörigen är blifwen wärkstält”.
Skarprättaren hade gjort sitt värv och kunde återvända till Malmö. Enligt en bödelstaxa från 1736 var förtjänsten för ”halshuggande och steglande på en eller flera pålar 10 daler”. Därtill kom skjuts efter häst.
Det måste varit en hemsk syn för Årads bröder Jöns och Per att se sin brors steglade kropp på avrättningsplatsen. På inrådan av sina vänner beslöt därför Jöns och Per Wifversson att låta hämta broderns kropp och gräva ner den på Felestads kyrkogård. Under de mörka timmarna natten till den 5 april 1746 for Jöns tillsammans med ett par drängar och husmannen Arvid Svensson till Annelöv, där man tog ner Årad och slog sönder steglarna. Man lade liket i medhavd kista som Arvid hade tillverkat. Efter att ha forslat kistan den knappt en mil långa vägen till Felestad, gravsatte man hustrudräparen i en av drängen Mårten Svensson tidigare iordningställd grav.
Tilltaget var olagligt och uppdagades naturligtvis. De inblandade blev dömda av tingsrätten till olika stränga straff såsom 10 dagars fängelse på bröd och vatten, spöstraff och böter. Domen togs upp i hovrätten, eftersom man hade svårt att avgöra under vilket lagutrymme brottet skulle behandlas. Hovrätten mildrade domen för att par av de inblandade.